Jag har inte skrivit på väldigt länge. Livet har gått sin gång och mycket har hunnit ske.Största delen av min fritid har jag sjungit med mina så underbara sångare vänner. Tävlat och utvecklat den delen av mig själv.
Helt plötsligt känner jag en stor klump i magen, en klump av oro som jag inte vet varifrån den kommer. Vad den betyder, eller vad kan jag göra åt den. Känns som om den energi jag har på något sätt bara rinner av mig.
Vad ska jag jobba med? har hur mycket som helst att välja bland, men kan inte välja. Vet inte vad jag vill. Vad ska jag sjunga? Kan många sånger, röst kapaciteten finns, men ingen energi och lusten bara rinner av mig.
Vad händer?!
Att sjunga har alltid varit mitt stora intresse och jag älskar att sjunga. Hur kan det då kännas som klumpen i magen bara växer ju mer jag försöker sjunga, ju mer jag försöker fatta beslut och bestämma mig. Ju mer jag anstränger mig ju ondare gör klumpen och känns som om strupen stramar ihop och det blir svårare att andas.
Mina underbara sång vänner förstod att jag behöver backa, behöver tid att andas och vänta in mig själv. När jag ser deras skrivna ord och deras förståelse och kärlek förstår jag vad som måste göras.
Att inte lyssna till kroppens varningssignaler är det absolut farligaste man kan göra när man är stressad. Förmågan att stänga av är ofta upprinnelsen till utbrändhet.
HUR kan jag skriva så här?. Många säger " Stäng av " och vila. Bara var och andas. Stäng av!
Jag har i många år haft förmågan att stänga av. Småsak efter småsak under stora delar av mitt liv. Något som i längden innebar att det inte blev svårt att förtränga de större problemen.
Tidigare led jag i tysthet över att inte duga, att inte vara förstådd. Jag kunde känna ett slags utanförskap trots jag hade massor av vänner och absolut inte var mobbad.
Jag var full av känslor som ingen bekräftade, massor av frågor men ingen att fråga.
Jag hade behövt någon som kunde säga till mig att det var helt normalt att känna och tycka som jag gjorde.Istället stängde jag av. Jag följde med strömmen. Slumpen styrde mitt liv, utan att jag egentligen gjorde några medvetna val,
Det otäcka med att stänga av är att man inte känner hur dåligt man mår när man är fullt sysselsatt med arbete. Man märker inte heller vad man utsätter sina nära och kära för. När helgen eller semestern kommer, känner man rastlösheten. När hjärnan äntligen får möjlighet att känna efter kommer tomhet, huvudvärk, magont, trötthet eller den där infektionen som jag lyckats tränga undan.
När måndagen kommer stänger jag av igen. Detta har jag lärt min kropp göra när jag behöver kraft till annat. Jag har börjar förtränga och slutat lyssna på min kropp och väljer att fortsätta. Det enda som normalt verkar kunna stoppa mig, är sjukdomstillstånd som leder till akut säng liggande eller sjukhusvistelse.
Det är naturligtvis en kombination av flera saker som leder fram till svår stress. tex.
¤ Vi vill visa oss starka och osårbara
¤ Vi är uppfostrade till att vara produktiva
¤ Vi talar inte alltid om våra problem, alla andra verkar klara allt så bra
¤ Vi har oerhört svårt att be om hjälp.
MEN denna gång har jag ovärderlig hjälp och vänner. Vänner som bryr sig och ger råd. Släpp alla måsten, Backa lite och vänta in dig själv. Andas och bry dig om just dig själv. Vetskapen om att dom finns där ger ovärderlig hjälp och trygghet.
Jag har lärt mig, lyssnat på min kropp. Lider inte i tysthet. Nu finns någon som säger att det är normalt att känna och tycka som jag gör just nu.Jag är inte ensam att vara här, känna så här. Detta är ovärderligt och resultatet blir att slumpen inte styr mitt liv, utan jag får tid och utrymme vilket ger mig kraften och förmågan att göra mina egna medvetna val.